Det är ganska lustigt ändå. Sitter hemma hos mamma och pappa. Orkade inte åka hem för att sedan åka tillbaka till jobbet för avdelningsmöte :P Men i alla fall... jag väntar hela tiden på att få höra det trippande ljudet i från hallen, som så många gånger förr då Kajsa kom svansandes trött och lite eländig :) Hon har varit borta i över ett halvår och ändå har jag inte vant mig vid att hon inte finns längre. Tänker alltid samma sak när jag ska hit att hon ska komma tassandes till mig och vilja kela. Får se när jag vänjer mig, hon fanns ju ändå i livet i säkert 19-20 år. Jag har ju vuxit upp med henne så det kanske inte är så konstigt :)

Bild: Tagen ur pappas och mammas arkiv