Det här är egentligen ett ämne som jag från början inte tänkt att ta upp i bloggen. Men den senaste tiden så är det så många som frågat mig hur jag känner inför förlossningen. Hade någon ställt den frågan för 5 år sedan hade jag sagt att det struntar jag i för jag ska ändå inte ha barn, just av den anledningen att jag var extremt rädd för smärtan. Idag kan jag säga såhär: JA! Naturligtvis är jag nervös, vilken blivande mamma är inte det?! Det är väl fullt naturligt att tänka och fundera kring hur man egentligen ska klara av det. Jag är fullt medveten om att det kommer göra ont, men jag har ingen aning om hur just jag kommer att uppleva det. Jag har fått andras upplevelser kring förlossningar och det är mycket blandade känslor. Vissa säger att det känns som att man ska dö, att smärtan är olidlig. Andra säger att ja, det gör ont men jag trodde det skulle vara betydligt värre. Allting beror ju på hur man är som person, hur man upplever smärtan. Jag försöker att inte fokusera på själva förlossningen utan vad jag kommer få ut av den, ett barn. Mitt och Sebastians barn. Det är allt som betyder någonting egentligen. Jag kan väl erkänna att jag vissa dagar tvivlar på mig själv och undrar hur i helsike ska detta gå!? Kommer jag klara av det här?! Kommer Sebastian klara av att se mig ligga där och ha ont?!  Kommer han klara av att stötta mig när det är som värst?! Det är ju inte direkt som att jag kan kliva upp ur sängen och säga nu skiter vi i det här och åker hem. Bebisen måste ju ut :P Men när den dagen väl kommer, så kommer jag att klara av det. För trots all smärta som det lär innebära för det något väldigt fint med sig, det första mötet med vårt barn, vår lilla bebis! ♥