Det här inlägget har jag tänkt att tillägna vårt lilla mirakel i magen. Det finns nog en del som är lite nyfikna efter att precis ha fått reda på vår "lilla" hemlighet :) Att skaffa barn har alltid varit sjävklart för oss. För eller senare ville vi bilda familj. Ett tag undrade jag om jag ens orkade gå färdigt min utbildning. Det kändes som en evighet, som att det var så långt bort. Men därefter gick det fort, jag hann inte ens bli färdigutbildad innan jag redan hade fått en fast tjänst och efter att ha jobbat ett tag så kom äntligen den dagen då vi fick beviset på att vi skulle bli föräldrar! Ett plus. Den korta vägen dit kändes ändå väldigt lång då jag först testade negativt tre gånger. Jag började undra vad som var tokigt, men beslutade mig för att även göra ett fjärde test. Det gjorde jag söndagen den 27:e mars. Det visade snabbt ett +,  och jag kan säga det att det tog ett bra tag för mig att inse att det inte visade fel :P Det var helt enkelt för bra för att vara sant! För att vara på den säkra sidan bestämde jag mig tre dagar senare för att testa mig igen och givetvis var det positivt :) Sedan kom den stora frågan, hur långt har det gått?! Vi hade ingen aning eftersom jag testade negativt så många gånger innan plusset äntligen kom. Det var inte förrän vi fick komma på det första ultraljudet som vi fick veta exakt hur gammalt fostret var.

I början av förra veckan var vi på vårt andra ultraljud (då i veckan 13). Det var en helt otroligt känsla att få se vårt barn röra sig där inne, för under vårt första ultraljud så låg den där helt stilla och det som då rörde sig var det lilla hjärtat :) Nu sprattlade den med benen, viftade med armarna, hoppade upp och ner och ville absolut inte ligga still ;) Det var näst intill omöjligt för barnmorskan att mäta och titta på det hon skulle :) Hon skrattade mest åt den lilla och hur den for runt i magen :) Det såg i alla fall väldigt bra ut.

I helgen som var berättade vi för våra nära och kära, själv var jag jättenervös och jag vet inte riktigt varför. Alla blev väldigt glada över nyheten och kunde inte sluta prata om det. Naturligtvis hade de ju tusen frågor, vilket jag kan förstå, jag är ju själv väldigt nyfiken och frågar en massa :P
I måndags valde vi att gå ut med det så att även vänner och bekanta skulle få veta. Jag är otroligt rörd över alla jättefina hälsningar och gratulationer som vi fått, det värmer otroligt mycket!

När det gäller mig och hur jag har mått fram tills nu så ska jag faktiskt inte klaga. Jag har mått väldigt bra. Har haft enstaka mornar då jag mått illa men det har gått över så fort jag ätit något. Jag har dock  varit väldigt, väldigt trött vilket har resulterat i att jag inte orkat med att träna lika mycket som innan. Vilket kanske också är bra, tränade kanske lite för mycket innan :P Nu försöker jag i alla fall komma iväg 2 ggr i veckan, men ibland blir det bara 1. Jag får vara nöjd med det. Jag hoppas bara att jag får tillbaka hälften av den energin jag hade innan, för det är ganska jobbigt att komma hem från jobbet och bara längta efter sängen. Man hinner inte med så mycket då. Jag ska försöka komma ut på mer promenader nu när sommaren snart är här, då får jag rör lite mer på mig i alla fall.

Det har även dykt upp frågor gällande bebisens kön. Vi kommer inte att ta reda på vad det är, jag tycker det är lite tjusningen med att vara gravid. Man går runt och funderar på vad det egentligen är och sedan när man klarat sig igenom förlossningen så blir det liksom en belöning, en överraskning :) Men om ni frågar mig vad jag tror så tror jag att det är en pojke. Det är bara en känsla jag har och kan inte förklara varför. Det var det första jag tänkte när vi fick reda på att vi skulle ha barn. Om ca 6 månader vet vi med all säkerhet :D